Lördagsfrid
Jag måste skriva lite om min bebis. Vad go hon är! Nätterna och kvällarna är inte på topp visserligen men hon är den bästa baby man kan få på dagen! Hon är så glad och sjunger och babblar. Intresset för leksaker har väckts och hon klämmer och smakar på allt. Hon har börjat upptäcka att hon kan få saker att prassla, röra sig och låta, hon ser sigsjälv i spegeln och härmar oss hela tiden. Rullar runt på mattan. Om hon sitter i sin stol eller ligger i gymmet och jag eller David tittar till henne blir hon jätte glad att se oss men utan att bli ledsen när vi går. Är inte det underbart? Hon har inget behov att snuttas på dagen längre och snart har vi fasta mattider med bra mellanrum. Hon somnar vid amning och dammsugarens ljud behövs inte längre. Man märker att när magen är bättre sover hon djupare och vi kommer nog kunna lägga henne i sin säng, iallafall på dagen snart. Hon är mycket mer lugn hos David nu också, dom är tillsammans massor utan att störas av tuttlängtan och det gör oss alla tre så glada! Hon är inte arg på sin tuttlösa pappa längre! Om jag bara kunde få igång pumpandet igen skulle dom kunna få ha flaska men just nu äter Louise upp så mycket att mina bröst inte behöver pumpas. Då måste man ligga en måltid före henne med pumpen.
Jag kom iväg till ICA, tyckte det var skönt att andas friskluft! Nu är köpfikat inhandlat. Kändes stressigt på affärn, inte för att komma hem fort utan för att jag bara kunde tänka på influensan för det var köer i kassan som jag fick lov att utsätta mig för. Hade David haft två flaskor med mat till fluffo hemma hade jag kunnat vara borta hela dagen. Bra att veta till nästa helg.
David har åkt till Torshälla för att se på innebandy. Tänk att han faktiskt tränade innebandy i 10 år. Jag kan inte se det. Jag kan inte se David gå i rask takt heller. Louise har somnat. Perfekt läge för mig att vila. Så varför tog jag nyss veckans första och enda kaffekopp och är super pigg??? Smart där! Börjar iallafall känna viss lördags frid. Som Alfons Åberg. Det som är kvar på todo "listan"(in my head) är mest Davids todos. Inget jag kan göra just nu iallafall. Så jag borde väl kunna känna lite ro.
Innan David gick påminde jag honom om att det finns en Kim som älskar honom och är omtänksam, snäll och härlig. Bara att hon inte orkar vara med när jag sover så lite. Han sa att han vet det. Så pussade jag på honom flera gånger och det kändes som att allt är så perfekt. Vi hör i hop, vi alskar varandre. Vi två, vi tre. Som jag skrivit förut blir kärlekslivet lite, eller mycket drabbat just nu. Dels av min trötthet, dels av att Louise är krävande på kväll och natt och inte kan sova i sin säng och såklart av hela förändringen i att bli familj. Och att vi inte sover ihop, inget ligga sked, inget ligga nåt. Vi har iallafall lovat varandra att just nu kan det få vara såhär, men det kommer inte att bli så. Det kommer bli mycket, mycket bättre. Det är ju inte så illa att vi går om varandra helt utan det är bara lite annorlunde just nu. Vi vet vart vi har varandra.
Nu sitter jag och skriver bort hela eftermidagen känns det som...Igår kväll satt vi i sovrummet och pratade lite. Det är skönt att prata med David, han har äntligen förstått att även om han inte behöver/vill prata så vill/behöver jag det ibland. Jag har kännt mig lite nere hela veckan. Kännt att något är fel med migsjälv, något är inte som det brukar. Och jag har försökt förstå vad det är. Jag har fött vår dotter och blivit mamma, klart det inte kan kännas som vanligt då. Men det är inte grejen. En tomhet finns. En saknad. När vi pratade kom jag nog fram till att det är hotellet som saknas. När jag började på hotellet var jag 17 år och när jag "slutade" var jag gravid, förlovad och vuxen. Det var en jätte del av mitt liv under dom 4 åren jag var där. David känner nog precis lika. Jag vet det för han sa att han förstog hur jag menade. Många känner nog lika.
Nu räcker det.
