Life is good!
När jag var 14-17/18 år hade jag anorektiska besvär. Vi pratade därför om kroppen och maten efter graviditeten. Vi konstaterade att jag är trött på sådanna besvär och dissar alla eventuella tankar kring sådant. Jag har en normal inställning till min kropp efter graviditeten. Jag vill komma i mina kläder och om jag har tur får jag göra det en vacker dag. Bulldegen som är kvar efter kalaskulan behöver man inte älska. Någon bantning kommer inte på frågan. Jag tänker inte räkna en kalori till i mitt liv. Det gjorde jag tillräckligt i tonåren. Skulle vi ändra på våran kost här hemma vore det för att David blivit så väldigt....kramgo? Jag tränar ibland enbart för att det känns roligt och givande, inte för att jag känner att jag måste. Alltså mår jag bra på det plan. Det finns personer i min omgivning som har problem med kroppen och maten och att se det får mig verkligen att känna mig säker på att jag är färdig med det.
Förra hösten/vinterna (08) hade jag en jobbig period och det blev till sist en otroligt kämpig situation på många sätt. Det kan jag faktiskt se på som något viktigt idag trots att jag på många sätt betedde mig vansinngt barnsligt i mitt mående. Vad allt handlade om orkar jag inte gå in på, pusselbitarna var många. Men jag lärde mig en hel del. Jag känner migsjälv väldigt bra idag och den Kim jag var då är visserligen föralltid en del av mig och mitt liv. Men jag är långt ifrån henne och det trivs jag med. Ingen risk att det blir som då igen. Jag har en helt annan syn på livet nu. Men jag vet att jag är en orolig person som känner mycket. Det är inte bara dåligt! Jag har efter graviditeten hört en del om deprisioner som många mammor får. Men inte jag! Jag har bara älskat det hela. Mitt i kolik, skrikighet och extrema sömnbrister han jag älskat livet!
Dom problemen jag haft har handlat mycket om självförtroende. Jag har alltid jämnfört mig. Som alla. Mycket eller för mycket eller på en sjuk nivå. Och det får jag erkänna att det ibland har varit på ett sjukt sätt. Men jag har lärt mig lyssna på migsjälv och blivit medveten om vad jag gör när jag låter andras lycka störa mig. Men inte alltid är det lätt. Det finns mycket jag vill ha och vill vara. Och det finns andra som har och är vad jag drömmer om. Så visst blir jag avis när folk omkring får till det med mina drömmar. Men det är inget konstigt med det. Så är det väl för alla. Jag har många drömmar. Alldeles normalt. Men att glädjas med andra istället för att bli avundsjuk kan ju vara en idé! Det ska jag bli bättre på.
Familjelivet pratade vi om, och kärlekslivet. Doktorn påminde mig om att jag får enormt mycket närhet från Louise på dagarna. Därför kanske jag inte känner ett behov av att krama om David. Det gör att jag glömmer det. Det är vanligt. Och ännu mer tillfälligt än vanligt. Första året med första barnet är en period då välgit mycket händer även med båda förädrarna. Våran fokus som brukade vara på varandra finns inte på samma sätt längre. Det var bra att prata om det. Vart vi har varandra vet vi ju endå alltid. Framtidstänkt pratade vi om. Jag och David pratar faktiskt mycket om framtiden och lyssnar på varandra. Det finns absolut inget mörker framför oss.
Skräcken som kom in i mig efter att Statt brann tog hon upp. Vad det handlade om, vad den innebar då och hur det ser ut nu. Att jag reagerar så stark på saker som händer kan vara svårt när man har ett barn. Och det kan komma att hända fler traumatiska och skakande saker i livet. Men nästa gång vet jag hur jag fungerar. Det är knappast något att gå och oroa sig för nu. Jag tror inte att någonting så mäktigt sker fler gånger. Min rädsla vart stor också för att man under en graviditet är extra mån om sin trygghet, då man bär ett barn. Och jag har ju släppt det nu, jag är inte livrädd för mörker. Vi har fortfarnde tre brandvarnare och brandsläckare, men det är knappast negativt. Jag kan vara ensam utan att känna obehag. Jag njuter faktiskt dom stunderna jag är ensam.
Sömnen, har ni ju läst om förut. Jag kommer att gå på vårdcentralen om den. Jag har också insett att jag inte behöver kämpa för att bli "normal" kring sömnen, jag är en svår sömn person. Men jag kan lära mig mer om hur jag ska fixa det, släppa fixeringen. Just nu har jag ju en Louise som stör min sömn och därför är det svårt att se hur det fungerar annars. Jag kommer hitta en "normal" sömnvana för mig. Inte ha bråttom.
Lite om jobb, karriär och utbilding också. Vad jag vill och kan och vad David vill, vad vi vill. Jag och David är olika där. Det är väldigt, väldigt bra. Vi passar otroligt bra tillsammans på det sättet.
Summan av kardemumman. Jag behöver absolut inte komma tillbaka på Syd. Vilket jag mycket väl visste innan idag. Men visst var det värdefullt att prata om allt på detta sätt. Idag ältade jag minte. Idag lämnade jag in plats i stolen på syd. Dom kommer inte ens att ringa och fråga mig hur jag mår igen. Bye Bye! Och tack.
Ett år...
För ett år sedan höll jag på att duka på Perrôngen nu. Det hade jag gärna gjort ikväll också.
Magsjuk
Har ni provat att ligga med magkramper och amma timma efter timma? Inte hinna till toan, skura golvet mitt i natten till ljudet av skrikande bebis? Medans någon annan snarkar gött...Jag har. Det är inte kul! Inte värt!
Till Louise, en saga från mamma
Det var lördag och efter jobbet på baren jag satt
Jag var smygkär i en kock
Visste inte att det skulle göra mig tjock
Han följde med hem till mig
Och så föddes den kärlek som skapade dig
Jag blev en lycklig flickvän
Mycket skulle hända sen
En dag var stickan positiv
Du skulle komma in i våra liv
Jäste gjorde en bulle i min ugn
En bulle som aldrig var lugn
Som liten lekte jag ofta mamma, pappa, barn
Det här kommer gå bra, man är ju veteran
Det är nog lätt att bli mamma
Byta blöja, vagga och amma
I fyrtio veckor växte magen
Sen kom den stora dagen
En morgon kom du äntligen till oss
Välkommen ut, vår nya boss
Nu är jag din mamma Louise
Och det är jag på mitt vis
Hur det än går för mig
Så finns jag alltid här för dig
På några månader har mycketm skett
Det har inta bara varit lätt
Många gånger har jag blivit trött
Då är det skönt när du sover sött
Mitt barn jag älskar dig så
Hur mycket kan ingen förstå
Men en sak är säker min skatt
Min största lycka finns i ditt skratt
Välkommen till världen lilla tös
Ditt liv har börjat med fullt ös
Idag vi döper dig och firar med skäkt och fika
För att jag och pappa har blivit så rika
Sårad
Nu är jag arg. Och ledsen.
Det finns mammor som inte gör annat än drar runt på sina ungar bland folk och baciller på stan....struntar i mössa och vantar och tar med dom ut fast som är förkylda. Jag tillhör inte dom mammorna. I veckan har jag tex avbokat lunch som jag hade tänkt gå på för första gången på mycket länge, istället bjöd jag hem mina vänner för att jag inte ville ta ut Louise i kylan. Jag avbokade dopsamtalet i tisdags för att det var för kallt. Idag när det var lite varmare hade vi ny tid och jag pölsade på Louise och gick till prästen. Såklart vrålade hon så fort hon blev satt i vagnen. På vägen hen gick en kärring bakom oss och suckade högt troligen ihopp om att jag skulle vända mig. Då berättade hon på ett otrevligt sätt för mig hur farligt det är att dra ut en sån liten i kylan och att när hon skriker är det farligt för hennes lungor....Det var rätt hårt för mig att ta den utskällningen med tanke på att det är första gången jag går ut med Louise när det är så kallt, vi var tvugna att gå på dopsamtal! Att Louise skrek....det kan jag inte rå för. Hon hatar vagnen så är det bara. När jag tog upp henne blev hon nöjd på stört. Jollrar på och mår hur bra som helst. Jag är hemma med louise nästan varje dag, går ut själv en stund när david kommer hem utan henne för att få luft. Jag mår inte jätte bra att detta och känner mig ibland instängd, men jag biter i hop för min dotter. Jag har varit väldigt försiktig med kyla och även med svininfluensan och vinterkräksjukan. Jag har inte låtit vänner vars sambo är förkyld hälsa på oss ens. Jag kanske tar åt mig extra för att jag var medvetan om att det inte är jätte bra att gå ut med min vagnhaterska...jag mår inte så bra just nu. Vet inte hur jag ska känna.
Hade gärna fällt den tanten och betalat eventuellt skadestånd. Det hade knappast varit oprovocerat om jag misshandlat henne.
På vägen ner var hon faktiskt ganska nöjd.
Kim Lindéns bekännelser del 1
Jag kan inte få min baby att sova utan dammsugarens hjälp, jag kan inte sova bredvid min man och bilden av vår bäddade dubbelsäng med vackra lakan och den underbara lillavaggan med dom söta små djuren i symboliserar bara det jag inte lyckas med. Min baby har jätte ont i magen och jag vet inte varför. Hon vaknar helatiden och verkar känna sig otrygg fast jag finns hos henne dygnet runt. Hon har för stort närhets behov eftersom jag varit för lat för att lära henne ligga i vagn/vagga, de är mitt fel. Hade jag gjort allt annorlunda från första dagen hade hon sovit hela nätterna, älskat att ligga i sin vagga och tyckt att långprommenader är det mysigaste som finns. Hon skulle aldrig ha ont i magen för jag skulle ha klarat att ta reda på vad hon inte tål...
Jag älskar ju mina två! Jag vill att dom ska vara så lyckliga! Att vi ska gå och lägga oss tillsammans på kvällarna, beundra vårt sovande barn, hålla om varandra hela natten och vakna lyckliga tillsammans varje morgon för att njuta av en ny dag. Jag vill vara Davids vackra, härliga, glada tjej. Jag vill vara Louises lugna, harmoniska, kloka mamma......
Fan jävlar och helvetet!!!
Inatt har vi som ni kanske kan gissa sovit dåligt. Louise vaknar så många gånger. Ni tror att jag ljuger och överdriver men det kan faktiskt vara 10 gånger på 6 timmar som jag söver om henne. Och det är inte för att hon är pigg, så dum är jag inte! Jag säger inte att jag vet men jag tror det är ont i magen. Otrygg, sover så lätt... Hon ska snutta sig tillbaka till sömns och inget annat. JA VI FÖRSÖKER MED NAPP!!! Sen sover hon en timma (+/- men ca) Och jag ska då passa på att sova. Det är inte helt enkelt att bara somna om så snabbt. Det där med att sova när hon sover kanske skulle funka om hon sov längre stunder. Men jag kan inte sova 45 minuter. Det finns ingen on/off knapp på mig. Nu har det gått ett par dåliga dygn och jag börjar bli klen, svag i kroppen och snurrig i skallen. Gråtmild och omöjlig. Arg på allt som står i min och Louises väg. Då blir man extra upprörd över att behöva plocka efter andra...Jag kan bli så arg på en ölburk, en öppen toalettstol eller ett par strumpor att jag börjar gråta just nu.
Min hjärna sprängs snart!!! Suset där inne! "Jag vill gå ut och gå men då kan det bli si och så...det är så stökigt här, måste göra det och det, önskar att David kunde fatta det och göra det...dom andra mammorna tar så bra hand om sina bebisar och tycker jag är värdelös som inte ens får till det med en prommenad...har Louise ont för att jag ätit det, eller för att jag gjorde si eller så när jag ammade, får hon för mycket, eller för lite...kommer jag trivas i min kropp igen?...hur kunde vi flytta till den här lägenheten?....Hur ska jag göra för att kunna passa den där tiden om två veckor?...vårat badrum är så ofräscht...måste ringa hyresvärden, måste ringa bvc, banken, f-kassan,a-kassan...) Jag har säkert spenderat två-tre timmar med att fundera över vad jag behöver packa till helgen sedan i söndags. Jag ska packa om två dagar. VARFÖR GÖR JAG DET FÖR??? Vad ska vi handla för mat när vi storhandlar om en vecka? Vad ska jag ha på mig på lördag? När ska jag stryka, får inte glömma stryka...så fortsätter det i min hjärna mellan snuttningarna. Eller så ligger vi och sover middag som idag och David gör något som låter och Louise vaknar, eller hans telefon råkar ringa så jag blir pigg precis när jag höll på att somna...
Det är så onödigt att jag skriver om detta. Det går ju inte att ändra på det. Visst jag skulle kunna låta bli att tänka så jävla mycket. Men vore det bara att låta bli så skulle jag låta bli!!!!!! Vore det bara att sova när louise sover så skulle jag göra det. Lägga henne i vagnen och gå ut och gå är inte så kul när hon vaknat och skriker sig hes efter en liten stund. Jag ser bara smutts och saker att göra. Och jag kan inte göra allt. Jag vill inte tjata på David heller, vi tycker så olika och då blir det bara ännu mer onödigt tjaffs. Hur ska det gå för mig och David av detta? Kan inte låta bli att vara rädd. Jag är ju aldrig snäll, underbar och vacker. Jag är bara arg och otacksam. Han är ju också trött...han sover ju bara 6-8 timmar i följd varje dygn...Men grejen är att han kan inte komma in och rädda mig heller. Han har ju inte tuttarna. Så han gör sitt genom att ligga på soffan faktiskt. En grej mindre som stör på natten. Fast jag måste fotf stänga av tv, dator och släcka lampor efter honom. MEn jag behöver inte höra när han snarkar. Tänk om vi kunde ta beslut om saker och hålla det. Att han ansvarar för det och jag dör det. Han gör det och jag det. MEn han tycker inte man behöver ha en ren toa....att man inte behöver torka bordet eller fluffa kuddarna, man behöver bara ha rena lister varje halvår...Om jag endå bara kunde göra ALLT så skulle vi ha det så bra. Kankse jag kan det när det blir lättare med Louise.
Min man van att man pratar om hur man mår, pratar om känslor eller bekymmar. Det har aldrig varit hans grej. Jag försvarar honom innan jag kritiserar. Kul. Han går bara inte att prata med! Det slutar alltid med att jag försvarar mig, känner mig dumförklarad och gråter floder när jag försökt. Allt är ju så enkelt eller så onödigt. "Sluta jämnföra då" "Det är väl bara att klä på er och gå ut" "Jag kan fixa det i helgen"
Gäller att mitt i allt det här komma ihåg kärleken. Vi älskar ju varandra. Vi har skaffat barn tillsammans, förlovat oss...det är klart som fan vi älskar varandra!!! Bita ihop och komma ihåg varför. Göra det bästa av denna utmanande period. Låta den passera utan att göra skada. Hjälpa varandra att komma ihåg. Se till att ta hand om varandra fast vi är trötta. Försöka hålla tillbaka ibland istället för att släppa ut. Komplatera varandra på rätt sätt.
Vi har våra stunder också. Just nu är jag för jävla omöjlig...
Detta inlägg har säkert massor av stavfel och massor av konstiga meningar. Vill att bloggen ska vara såhär ärlig.
Nu ska jag stänga av dammsugaren och försöka lägga mig med Louise. (Får bara inte glömma hänga tvätten, diska frukosten och skriva packlista till helgen och ringa prästen och vad var det nu igen???) Hoppas nu jag inte råkar titta i spegeln eller något dumt på vägen till sängen så jag slipper påminnas om påsar under ögonen, fläckig blek hy och bulldeg på magen...
Hoppas Louise är glad när hon vaknar så vi kan gosa och leka och sjunga. Hon är så härlig när hon mår bättre i magen. Hon strålar som en sol och verkar ha glömt alla gånger hon skrikit, alla gånger magen knipit och alla gånger hon blivit rädd och alla gånger hon blivit övertrött! Så smittar hon mig och jag glömmer att jag är sur och missnöjd. Åh vad hon är härlig. Hoppas hennes mamma kan bli lite härlig snart. Jag vill inget anat än att Louise och David ska vara lyckliga och må bra. Jag vill verkligen tömma mitt huvud och börja om från noll med tankar. Kan inte jag få bli sådär överdrivet positiv och lättsam? Det skulle nog min familj tycka om!
Orkar inte läsa igenom vad jag skrivit...vad skrev jag egentligen?
Mycket skit...
Om det är någonstans missförstånd fyller vardagen så är det här. Imorse hade jag ännu en gång kunnat slå David gul och blå. Tur för honom att han kunde åka till jobbet och slippa sin tjatiga ältiga bitch till sambo. Onödigt skit med stor betydelse? Jag vill inte ha tvn på när vi äter, jag vill prata med David. Han sitter och glor i tvn på samma repris av simpsons som han sett 17 gånger medans jag pratar med väggen...Jag kan inte minnas att man blev så sliten av att jobba? Jag byter bajsblöjor på Louise eftersom han, som gärna vill göra det(?), vill se klart avsnittet först...Han laddar en playlist med tv för hela kvällen det första han gör när han kommer hem. Jag är så trött på detta jag tycker det är trist....men jag ammar ju i soffan och det innebär tydligen att jag vill se tv hela tiden. Jag skulle verkligen vilja se David göra något hemma efter jobbet ibland. Idag bad jag honom boka en tvätttid i källaren för vi behöver tvätta lite stora grejer (soffkuddarna som är fulla med hårvax och matos lukt) Ok när vill du ha den? frågar han. Ta när du vill för det är DU som ska tvätta sa jag. Ok, hoppas det finns kvar på söndag då. (Jobbar tills fredag och behöver ju en vilodag framför tvn på lördag) På söndag går inte för vi ska ha gäster sa jag, du kanske kan ta det efter jobbet någon kväll?
SUCK!!! Imorgon 19-21 ska han gå upp och ner för trapporna med soff överdrag och kuddar. Vad ska vi göra när det inte går att sitta i soffan mellan maskinerna? Vi snackade också julgran. Jag vill inte ha det i år. Dels för att vi slängde den vid flytten och inte har råd med en ny och dels för att jag tycker det är så mycket att hålla reda på här iallafall. Vi ska inte ens vara här på jul. Detta innebär att jag är dum mot Louise som får växa upp (spender sin första jul) utan gran och låter inte David dekorera någonting hemma någonsin (Kan ju undra varför vi har två fula palmer och ikeas mest sålda vitrin med blå spotlights). Vi kom överens om en mindre gran på en plats jag valt och bara rödakulor. (Annars kunde han tänka sig att dekorera palmen sa han då började jag gråta) Adventsstjärnor och julgardiner tycker han är onödigt med gran ska man ha. Detta började med att han frågade om jag skulle gå ut på ballkongen och sätta upp belysningen som vi köpte igår senare idag och jag undrade hur han hade tänkt att det skulle funka att jag höll på med det när Louise är så hängig(gnällig som tusan har hon varit sen igår). Nu ska vi inte sätta upp den förns efter lucia eftersom jag inte vill ha gran innan lucia. Jag tycker ballkongbelysning är vinterpynt och gran julpynt men skitsamma. Mina stjärnor kommer iallafall upp till advent. En hel del annat hann vi diskutera också. Jag mår inte så bra nu och är i snyftläge. Finns så mycket jag vill prata med David om som alltid kommer upp såhär...om vi bara kunde sitta och prata när vi äter middag, eller en stund på kvällen istället så skulle vi slippa ganska många missförstånd och överdrivna gräl. Men då skulle han väl inte orka med jobbet....
Plockade lite här i vardagsrummet tidigare..hittade 14 lottkuponger som skräpar...sånt får det att koka ännu mer i mig. Som sagt tur att han är och jobbar så Louise slipper ha en mamma och pappa som grälar för jag är så förbannad att tårarna sprutar (inte så kul för henne det heller, men hon sover och jag kan inte hjälpa det). Jag vill inte leva en vardag(kvällarna) som jag inte trivs med, jag vill inte vara tacksam för att David tar sig tid fem minuter att prata om dop, julklappar, middagsplanering, Louise eller annat fast nya familyguy har kommit. Vill inte att det ska kännas som han gör en uppoffring när han tar disken. Jag vill inte be honom slå av tvn och vara med Louise när hon är på lekhumör. Jag vill inte att vi ska ha så fjantiga diskutioner som om när man tömmer diskstället innan man diskat eller när man bara fyller på. (Jag har bett honom tömma diskstället innan han diskar nytt det innebär att jag vill ha blöt disk i skåpen fast den stått på tork sen kvällen innan) SNÄLLA MÄNNISKA SLÄPP TVN!!! Vi lever vårat liv framför tvn!!! SNÄLLA!!! Vi har våra bra stunder också, och JO jag älskar David, kanske är jag dålig på att uppskatta honom, för egocentrerad, för krävande...men jag önskar faktiskt att jag kunde hoppa i i tvn och prata med honom ibland...HAn försöker alltid få mig att inse att tv är enda alternativer genom att när Louise är som gnälligast fråga om jag vll gå ut och gå. Vad ska vi göra då, frågar han alltid. Prata lite...en stund varje dag. Stänga av tvn och se vad som händer. Hur nyttigt kan det vara för Louise att hela tiden ha tvljud bakom? Att sitta i babysittern och titta upp på pappa i soffan och dela uppmärksamheten med en apparat. Helt ärligt, David är TVsjuk. SÅ får jag höra att detta är mitt fel eftersom tvn brukar stå på när han kommer hem...det är sant för jag brukar sitta och amma framför den...det är därför David är som han är, för att jag på eftrmiddagen ammar framför tvn. Bäst jag slutar göra det då!!!
SKYLDIG
ekuriren.se
I dag dömdes 29-årige Bülent Karpuz, den så kallade Stattmannen, till livstids fängelse samt livstids utvisning från Sverige, för grov mordbrand på Hotell Statt.
Tingsrätten anser att han är skyldig till brottet.
Idag dömdes 29-årige Bülent Karpuz, den så kallade Stattmannen, till livstids fängelse samt livstids utvisning från Sverige för grov mordbrand på Hotell Statt. Tingsrätten anser att han är skyldig till brottet.
29-åringen har hela tiden nekat till brott, men tingsrätten väljer alltså att gå på chefsåklagare Ulf Stålhanes linje.
Hotellbranden inträffade vid fyratiden på morgonen 25 februari och ett hundratal hotellgäster evakuerades. Bara slumpen och ett bra arbete av hotellpersonalen gjorde att ingen gäst skadades allvarligt vid mordbranden.
Bland annat det här skriver tingsrätten i domen:
"Att nattetid anlägga brand med motorbensin inne i ett hotell där ett stort antal hotellgäster förväntas sova är ett hänsynslöst beteende. Bülent Karpuz måste ha varit fullt medveten om vilken risk han utsatte hotellgästerna för."
"Sammantaget finner tingsrätten att brottet innefattar flera sådana moment som gör att mordbranden framstår som så allvarlig att påföljden ska bestämmas till fängelse på livstid."
"Brottet är så allvarligt att förutsättningar för utvisning är uppfylld."
Tingsrätten i Eskilstuna menar att det är ställt utom rimlig tvivel att Bülent Karpuz är den som anlagt branden i stadshotellet.
– Den samlade bilden av åberopad bevisning ger tveklöst stöd åt påståendet att Bülent Karpuz är gärningsmannen, skriver tingsrätten.
Rätten menar vidare att mordbranden är grov eftersom elden anlagts i en byggnad av särskild betydelse inom ett tätbebyggt område – dessutom nattetid. Branden har kunnat sprida sig till angränsande byggnader och har dessutom inneburit fara för ett stort antal människor samt vållat skador för höga värden.
Under rättegången har åklagaren framlagt mycket tungt vägande bevisning. Både teknisk och i form av förhör med vittnen, målsäganden och expertis. Bland annat finns DNA-spår som binder 29-åringen till brottsplatsen, telefon- och sms-meddelanden som skickats i samband med branden samt bilder från ett stort antal övervakningskameror.
Bülent Karpuz har bekräftat att han kom till Statt på kvällen innan branden och att han hade med sig en väska. Han har uppgett att han tänkte lämna över väskan till några kamrater. Men dessa har motsagt den berättelsen. Dessutom finns inte "kamraterna" med på någon av hotellets övervakningsfilmer från kvällen.
En annan omständighet som visar på att 29-åringen inte talar sanning är att inga andra personer har kunnat berätta att "kamraterna" funnits på hotellet innan branden.
Åklagarens teori har hela tiden gått ut på att den väska som Karpuz hade med sig till hotellet innehöll den motorbensin som han använde för att tända eld på Statt.
Tingsrätten menar att åklagarens bevisning motsäger Bülent Karpuz egen version om varför han gick till Statt med väskan.
Förutom livstids fängelse och utvisning ska Bülent Karpuz betala ett sammanlagt skadestånd på 518 325 kronor till ett stort antal aktörer
Jag på Perrôngen
SKÖNT! Detta betyder mycket för många!
Så klickar man in på Statts fb-sida och börjar gråta vid bilderna som jag egentligen inte vill se. Underbara arbetsplats, värdefulla hotell. Där träffade jag min David och många, många vänner som betyder mycket. Jag lärde mig så mycket där, upplevde massor. Oj vad jag har skrattat där. Haft bra (och dåliga) dagar som har spelat stor roll i livet. Det gör fortfarande ont att tänka på minnen, men man blir varm innuti av dom. Jag är så glad att jag hann vara med och uppleva Statt.
Föralltid får vi undra varför? Men nu vet vi att den vidriga person som tände hotellet får sitt straff. Jag vill fortfarande vakna och ha drömmt allt. Åh vad jag önskar att vi får hotellet tillbaka. Inte en enda gång till vill jag se Statt så tomt och trasigt.
Stackars lilla Louise
Innan vi gick ut idag. Sötast är hon!!! Lik sin pappa här, alltså måste David också vara söt =) Önskar henne allt det bästa!
Om amningen
Sover så gott i sin sköna vagn när det skumpar så härligt
Har skoj i babygymmet nu, dålig mobilbilder tyvärr, David har snott min kamera.
Fula dagar
Jag vet...jag har fött barn. Och jo, jag är lycklig, ja, det var värt det.....Men det vore inte helt fel att känna sig lite, bara lite vacker. Kanske bara trivas i kläderna och skorna? Eller iallafall ha en frisyr, en hårfärg. Hela jag är fel just nu. Jag känner mig bara ful, all over, allt som syns ser illa ut. Om jag bara en enda dag kunde få trivas. Jag kliar och sticks. Jag är obekväm. Usch! Dagens utbrott nummer ett.
För ett år sedan (långt)
Jag har precis bryggt kaffe till migsjälv för första gången sedan vintern. Jag behöver det. En kopp kaffe gör underverk när man inte dricker så ofta! Förra hösten började jag varje morgon med att dra på en hel kanna som jag drack under dagen tiisammans med mängder av cigaretter. I november när jag var sjukskriven på heltid i nästan en hel månad. Då var ingenting som nu. Jag trodde inte på livet då. Fy fan för oktober-november förra året. Två graviditeter hade slutat olyckligt för oss. Jag sov jätte illa, hade stressad mage och fick aldrig behålla mat. Hade stora blödningar och fick åka till sjukhuset, det var tungt. Hade kass matlust, gick ner i vikt och var blek och grå. Jag skakade och vad jätte klen. Fick antideprisiva som försämrade måendet. Värdelösa sömntabletter som inte hjälpte. Jag tappade all arbetsglädje, ville inte gå ut alls och gjorde det inte på många dagar i sträck ibland. Försökte börja jobba och ta tag i migsjälv flera gånger men misslyckat. Usch. Jag vet inte varför jag sjönk så lågt som jag gjorde, det blev för mycket innuti som gjorde ont. När jag skriver om detta måste jag också skriva att under denna period vad David min hjälte. Han gav mig kärlek i mängder, all sin lediga tid (som inte vad så mycket) la han på att vara en helt underbar sambo och stöd till mig. Jag var aldrig glad, otacksam och inlåst i migsjälv, hade ett väldigt egoistiskt beteende och tog nog mer energi av David än vad hans ibland 08-23 arbetsdagar gjorde. Nu gråter jag. Jävla kaffebryggare som sätter fart på många minnen. I december mådde jag bättre. Jag började jobba fast i lagom tempo. Alla var kanon på jobbet mot mig, helt underbara trots massor av jobb. Jag fick arbetsglädjen tillbaka. Jag fick handla hur mycket julpynt jag ville för David och gjorde mys hemma. Malin var mycket hos oss ofta och vi hade jätte flummiga dagar och bara va. Jag njöt av att jobba på och funka bra och började jobba fullt igen, fast mer dag än kväll. Larz-Kristerz och pappa dansbandskampen, det var glädje! Och 21a dec hade vi en super bra p-fest, jag hade galet kul. Första ovh enda gången David fått hejda mig från att festa över min gräns. Haha, tänk att det har hänt! Dagen efter var jag och David på stan. Jag älskar julruschen! Vi satt på espressohouse och jag berättade för David att jag hade "tusennålar" i magen, alltså så som det känns när livmodern växer. Vi testade positivt och var båda glada. Jag var förvånad, min kropp skulle få vila eftr det som hände ett par månade innan men vi ville, det kom lite tidigare än vi trodde. Lyckan total, jag hade kämpat med mitt mående hela december och kommit tillbaka till migsjälv och så hände detta, det var otroligt. Hade världens värsta influensa och förkylning, högfeber och var helt paj över jul. Jag gick t.o.m hem från jobbet på juldagen. Så gör man inte. Men jag mådde bra då, min själ var glad och lugn. Bebisen växte i mig. Bebisen som nu ligger sovandes i min famn. David och Louise betyder så mycket för mig. Hela min familj betyder massor. Jag lever ett väldigt rikt liv. Jag njuter varje dag. Älskar att vara trött för att jag har varit uppe med Louise när jag vet hur jag för ett år sedan var tröttare och uppe med jobbiga tankar mitt i natten, rökandes på balkongen. Det kanske inte var så dumt att ta fram kaffebryggaren idag iallafall? Ibland behöver man minnas det värsta för att uppskatta det man har. Jag har det bästa. Jag har en trygg själ, jag litar på migsjälv, på livet och vet vem jag är, jag har min stora kärlek, och tillsammans har vi vår prinsessa. Och en hel stor familj, bästa systrarna och bröderna.
Tack David, jag älskar dig gränslöst föralltid och oavsett.
Louise, jag är så rik sen du kom, du förgyller varje dag mer än jag någonsin kunnat ana, Jag är lycklig som har dig, som är mamma till just dig.
Rättegången
Idag har vi haft mosterbesök, besökt tingsrätten, fikat och shoppat! Elle kom redan vid 08 och gick med oss ner till rätten. Det gick fort där, vi var klara till 10. Insåg först efter att det nog var väldigt jobbigt att sitta där för jag hade ont i magen ett bra tag. Jag fick dom frågorna jag trodde jag skulle få. Känslan av att sitta så nära och att se brännaren var så jävla obehaglig. Äckel var nog vad jag kände. Skönt att kramas med andra stattare, och kul att få visa upp en vaken Louise också. Hon och Elle kunde sitta med där inne och höra på när jag vittnade. Det tog en halvtimma och lillbabyn var så lugn och sussade sött. Tack, Elenor och Mimmi för mysigt fika (gissa vart?) efter. Att gå hem själv och sitta med tankar kring allt hade varit tungt. Louise gillar inte heller när jag grubblar. Visste ni att man får tröstshoppa när man gjort något jobbigt? Jodå. Två nya skjorta, leggings, strumpbyxor och diadem. Jag har en ursäkt till för den som inte nöjer sig med tröst-ursäkten. Vi börjar ju med månadsbudget nästa månad, så bäst att passa på nu, duger det? Så nu har jag erkänt och ursäktat shopping. Igen. Strumpbyxor och diadem räknas föresten som förbrukningsvaror. Louise fick en ny sovpåse i stl 62. Alla jamaser har blivit för korta. Hon är lång, blir kanske supermodell? Nu är vi hemma och Elle har åkt hem. Fisen har gnällt ett bra tag men nu sover hon så otroligt sött på min tutte. Där kan hon få ligga en stund. Jag ska lägga mig och vila med henne strax. Vet ni hur mycket jag älskar min dotter? Och hennes pappa. Lilla, fina Louise du är våran ögonsten, vår stolthet och lycka, våran egen lilla dotter, vi älskar dig gränslöst.
Louise och jag myser i soffan, det tänker vi göra resten av dagen!
Moster Elenor och Louises krusiga, gulliga, lilla bjöjstjärt
Min hjälte, min fiende
Min dotter har det absolut bästa morgon humöret! Det är så underbart att vakna med henne. Idag vaknade hon först och låg och pratade på sitt fina språk med mig när jag vaknade. Den känslan jag får när hon är så pigg, nöjd och glad är den bästa. Då kan vi ligga kvar länge och gosa, sjunga och titta på alla spännande sakerna i sovrummet, kanske sova lite till. David jobbar idag med. Vi tjejer har inga planer alls. Igår när Louise hade sin skrikperiod (som blir kortare och kortare) bestämde vi att hon skulle få kvällsbada. Det var jätte skönt och mycket bättre än att skrika. Så nu ska David bada henne på kvällarna istället. Det får vara deras grej. Trist för det har varit mysigt på förmiddagarna men dom behöver den stunden tillsammans. Jag börjar få svåra problem med nätterna nu, det är verkligen jobbigt det här med Davids snarkningar och att han inte kan väckas. Min ilska blir så stor där mitt i natten. Jag vill verkligen bita och slå. Jag menar det. Tack och lov kan jag hejda mig. Igår skulle vi försöka sova tillsammans igen. Jag vill ju så gärna att det ska vara så vi gör. David vill somna till TV och äta snacks. Jag hatar ljuden av både. Sen går det över till snarkningar och då får jag leta upp dosan och äntligen stänga av tvn. Snark...snark....Jag tog med mig Louise och la mig på soffan. Kände mig mörkrädd och orolig därute fortfarande. Fick upp David tillsist och bytte tillbaka. Imorse innan han gick tittade han in och sa -hejdå, älskar er. Jag vinkade och kände lättnaden...nu blir det helt tyst! Är det så man ska känna när ens älskling går till jobbet en söndag morgon? NEJ! Jag är en HEMSK flickvän. Han hade nog redan glömt natten, som tur är halvsover han när han är vaken också och glömmer alla mina hårda ord. Hur länge kommer vi kunna ha det så här? Jag ÄLSKAR David men något sådant fins inte under nätterna, det är helt och hållet borta då. Han blir min största fiende. Och ungefär så här dax varje dag sitter jag med tunga skuldkänsöor och vill säga förlåt för allt och pussa och krama honom massor, berätta hur mycket jag älskar honom och att han är min hjälte.
Öppen och ärlig, kanske är fel att skriva av sig i en blogg. Men vill ni bara läsa öm blöjbyten? Trodde inte det heller...Jag kan ju börja att skriva om någonting extra härligt och bra varje gång jag skriver något jobbigt och dåligt? Iadg får det vara morgonen med Louise! Till det lite om blöjsprak också. Just nu ligger Louise i spjälsängen och tittar på sina fina fjärilar, stånkar och stönar och låter prutt, Prutt, PRUTT! Ju mer morgon bajs, ju bättre dag blir det!
Natt i Helvetet!
Statt
Att vara gravid, föda barn och bli mamma
Kom att tänka på en sak. Den där väntan, sista veckorna innan Louise kom. Jag hatade det, jag mådde, dåligt var så bitter och sista dagarna var jag nog redo att genomföra vad som helst för att få igång det. Så besviken varje dag ingenting hände sedan 37e veckan. Dagen innan natten det började satt jag och vräkte ur mig ilska inför Malin på en parkbänk i Nyfors. Berättade om hur jag tyckte alla var idioter. Jag var hatisk!
OCH NU SAKNAR JAG DET! Eller, jag vill ju inte tillbaka. Men åh, vad mysigt det var att vänta på något så stort och så häftigt som förlossning och att börja livet med vår dotter! Att varje gång jag reste mig upp ur sängen på natten undra om det inte vattnet kommer gå nu? Alla spännande förvärkar! Jag är nog glad att jag gick över ett par dagar istället för att få tidigare, för den sista väntan var verkligen speciell. Ett minne för livet, inte likt något annat. Har sorterat alla bilder vi tagit hittills, skrivit kommenterer till alla och lagt på en skiva som Louise ska få sen tillsammans med massor av annat från första tiden. Tittde mycket och länge på graviditetsbilderna. Känns som länge sen. Känns så fint att det var älskade lilla Louise jag bar på. Vad mycket min kropp gått igenom. Vad förändrad den är på olika sätt. Ni som känner mig väl vet att kroppen är ett känsligt ämne för mig sedan tonåren. Men jag kan ställa mig framför spegeln nu och bara titta, tänka vad häftigt; Jag är Louises mamma! I min kropp har hon blivit till. Så fint. Så speciell just min kropp är som burit detta vackra barn...
Jag tror alla andra mammor känner igen detta. Att vara gravid, föda barn och bli mamma är så mycket mer än man anar innan det sker. Jag längtar redan tills Louise vaknar till nästa gång och gapar efter mina tuttar! Undrar om jag inte hör henne grymta lite nere i soffan.
Familjebekymmer
Imorse var jag arg igen vill jag lova. David har fortfarande inte bytt en nattblöja. Detta är en knepig situation här hemma. Riktigt jobbig. Grejen med David är att han är svår väckt och otroligt seg, dessuton ganska dum på nätterna. Jag kan få liv i honom och be honom ta Louise och gå upp och gå lite, eller byta hennes blöja och han kan faktiskt svara nej då. Eller han svarar nej, vänder sig om och sover vidare. Vad gör man? David är en underbar och jätte snäll sambo annars men nattetid är denne man inte att leka med. På morgonen är han på det sämsta humöret och jag är jätte klen och har alltid nära till gråt då. Kanske eftersom jag är upprörd efter natten? Och så säger han "har du provat att amma?" när jag varit uppe med Louise i 2-3 timmar. Kan ni tänka er hur arg jag blir när han frågar det? Eller "har du inte provat att ligga ner och amma?" Erm...jag har stått på huvudet och ammat svarar jag då! En natt fick jag upp honom för att gå runt lite med henne, vagga henne. Det gick sådär. Så han har nu provat det och kommer föralltid tycka att det inte funkar. Jag gör detta varje natt och hon tycker om det jätte mycket. Men han har ju provat...Så tycker jag jätte synd om migsjälv och är arg, och han tycker synd om sig eftersom han ju inte kan rå för att han inte funkar på natten och ställer så dumma faktiskt ganska kränkande frågor. Jag vill ha förståelse från honom och han från mig. Inget av detta finns. Även om vi kan prata om det så kommer vi ingen vert eftersom vi vet att det inte blir någon skillnad. Han är och förblir världens sämsta nattmänniska. Jag tycker det är ganska mysigt med Louise på nätterna, hon är lugn och go då, och social och pigg ett par timmar mitt i natten. Men jag kan ju inte låta bli att tycka det känns frustrerande att David sover nätterna igenom. Han missar massor! Här är vårt lilla familjebekymmer. Sånna ska man väl ha, eller hur? Jag måste skriva på detta att jag älskar David gränslöst, han är min super goa älskade stora björn. Och Louise är min lilla gris.
Idag har jag köpt jeansleggings och en kofta. Lite billiga "sålänge" kläder. Jätte snygga. Glömde mitt leg hemma så David fick betala med sitt konto. Letade efter en mössa till Louise också med hittade inte någon som vi ville ha. Jag har rabattkuponger på hm och åhlens...men vet inte om jag vill gå in på butiker med vagnen...tänk om vi blir sjuka! Önskar att man kunde slappna av lite mer ute bland folk. Jag är bara rädd för att någon ska hoppa på oss och andas in svininfluensa i vagnen. Nu ska jag gå och sätta mig hon grisen och björnen i soffan.
Namnbyte
Men det kan vara 4 veckor kvar. Jag hade helt vansinnigt mycket ont i magen idag när vi var ute hos Davids farmor och farfar på bbq. Min första tanke när jag insåg att jag inte får vår Elise var att detta betyder att något hemskt händet vår bebis snart. Försöker stöta bort dessa tankar. Har gråtit i nästan två timmar och nu lugnat mig med ett bad. Antagligen kommer ett helt annat namn än dom namn vi tänkt på och väljer bland dyka upp när vi får se vårat barn.
Jag hoppas jag har gråtit färdigt nu. Min dumma lilla hjärna kan inte låta bli att tro att detta betyder otur.
Jag är sjuk i huvudet jag vet.
