Fan jävlar och helvetet!!!
Den som inte tycker om när jag beklagar mig, tycker synd om migsjälv och gnäller kan sluta läsa nu!!! För jag är upprörd idag!!! Har precis dammsugit en sväng med Louise som bara gillar dammsugaren när hon har ont. Hon gillar inte mig, inte David, inte tuttarna, inte nappen utan bara babybjörn+dammsugare. Man kan ju undra hur vi kan ha så dammiga lister och hyllor....men jag kör inte så avancerd dammsugning med henne på mig. Och inte en chans att jag sätter på den en extra gång...NO! NO! NO!
Inatt har vi som ni kanske kan gissa sovit dåligt. Louise vaknar så många gånger. Ni tror att jag ljuger och överdriver men det kan faktiskt vara 10 gånger på 6 timmar som jag söver om henne. Och det är inte för att hon är pigg, så dum är jag inte! Jag säger inte att jag vet men jag tror det är ont i magen. Otrygg, sover så lätt... Hon ska snutta sig tillbaka till sömns och inget annat. JA VI FÖRSÖKER MED NAPP!!! Sen sover hon en timma (+/- men ca) Och jag ska då passa på att sova. Det är inte helt enkelt att bara somna om så snabbt. Det där med att sova när hon sover kanske skulle funka om hon sov längre stunder. Men jag kan inte sova 45 minuter. Det finns ingen on/off knapp på mig. Nu har det gått ett par dåliga dygn och jag börjar bli klen, svag i kroppen och snurrig i skallen. Gråtmild och omöjlig. Arg på allt som står i min och Louises väg. Då blir man extra upprörd över att behöva plocka efter andra...Jag kan bli så arg på en ölburk, en öppen toalettstol eller ett par strumpor att jag börjar gråta just nu.
Min hjärna sprängs snart!!! Suset där inne! "Jag vill gå ut och gå men då kan det bli si och så...det är så stökigt här, måste göra det och det, önskar att David kunde fatta det och göra det...dom andra mammorna tar så bra hand om sina bebisar och tycker jag är värdelös som inte ens får till det med en prommenad...har Louise ont för att jag ätit det, eller för att jag gjorde si eller så när jag ammade, får hon för mycket, eller för lite...kommer jag trivas i min kropp igen?...hur kunde vi flytta till den här lägenheten?....Hur ska jag göra för att kunna passa den där tiden om två veckor?...vårat badrum är så ofräscht...måste ringa hyresvärden, måste ringa bvc, banken, f-kassan,a-kassan...) Jag har säkert spenderat två-tre timmar med att fundera över vad jag behöver packa till helgen sedan i söndags. Jag ska packa om två dagar. VARFÖR GÖR JAG DET FÖR??? Vad ska vi handla för mat när vi storhandlar om en vecka? Vad ska jag ha på mig på lördag? När ska jag stryka, får inte glömma stryka...så fortsätter det i min hjärna mellan snuttningarna. Eller så ligger vi och sover middag som idag och David gör något som låter och Louise vaknar, eller hans telefon råkar ringa så jag blir pigg precis när jag höll på att somna...
Det är så onödigt att jag skriver om detta. Det går ju inte att ändra på det. Visst jag skulle kunna låta bli att tänka så jävla mycket. Men vore det bara att låta bli så skulle jag låta bli!!!!!! Vore det bara att sova när louise sover så skulle jag göra det. Lägga henne i vagnen och gå ut och gå är inte så kul när hon vaknat och skriker sig hes efter en liten stund. Jag ser bara smutts och saker att göra. Och jag kan inte göra allt. Jag vill inte tjata på David heller, vi tycker så olika och då blir det bara ännu mer onödigt tjaffs. Hur ska det gå för mig och David av detta? Kan inte låta bli att vara rädd. Jag är ju aldrig snäll, underbar och vacker. Jag är bara arg och otacksam. Han är ju också trött...han sover ju bara 6-8 timmar i följd varje dygn...Men grejen är att han kan inte komma in och rädda mig heller. Han har ju inte tuttarna. Så han gör sitt genom att ligga på soffan faktiskt. En grej mindre som stör på natten. Fast jag måste fotf stänga av tv, dator och släcka lampor efter honom. MEn jag behöver inte höra när han snarkar. Tänk om vi kunde ta beslut om saker och hålla det. Att han ansvarar för det och jag dör det. Han gör det och jag det. MEn han tycker inte man behöver ha en ren toa....att man inte behöver torka bordet eller fluffa kuddarna, man behöver bara ha rena lister varje halvår...Om jag endå bara kunde göra ALLT så skulle vi ha det så bra. Kankse jag kan det när det blir lättare med Louise.
Min man van att man pratar om hur man mår, pratar om känslor eller bekymmar. Det har aldrig varit hans grej. Jag försvarar honom innan jag kritiserar. Kul. Han går bara inte att prata med! Det slutar alltid med att jag försvarar mig, känner mig dumförklarad och gråter floder när jag försökt. Allt är ju så enkelt eller så onödigt. "Sluta jämnföra då" "Det är väl bara att klä på er och gå ut" "Jag kan fixa det i helgen"
Gäller att mitt i allt det här komma ihåg kärleken. Vi älskar ju varandra. Vi har skaffat barn tillsammans, förlovat oss...det är klart som fan vi älskar varandra!!! Bita ihop och komma ihåg varför. Göra det bästa av denna utmanande period. Låta den passera utan att göra skada. Hjälpa varandra att komma ihåg. Se till att ta hand om varandra fast vi är trötta. Försöka hålla tillbaka ibland istället för att släppa ut. Komplatera varandra på rätt sätt.
Vi har våra stunder också. Just nu är jag för jävla omöjlig...
Detta inlägg har säkert massor av stavfel och massor av konstiga meningar. Vill att bloggen ska vara såhär ärlig.
Nu ska jag stänga av dammsugaren och försöka lägga mig med Louise. (Får bara inte glömma hänga tvätten, diska frukosten och skriva packlista till helgen och ringa prästen och vad var det nu igen???) Hoppas nu jag inte råkar titta i spegeln eller något dumt på vägen till sängen så jag slipper påminnas om påsar under ögonen, fläckig blek hy och bulldeg på magen...
Hoppas Louise är glad när hon vaknar så vi kan gosa och leka och sjunga. Hon är så härlig när hon mår bättre i magen. Hon strålar som en sol och verkar ha glömt alla gånger hon skrikit, alla gånger magen knipit och alla gånger hon blivit rädd och alla gånger hon blivit övertrött! Så smittar hon mig och jag glömmer att jag är sur och missnöjd. Åh vad hon är härlig. Hoppas hennes mamma kan bli lite härlig snart. Jag vill inget anat än att Louise och David ska vara lyckliga och må bra. Jag vill verkligen tömma mitt huvud och börja om från noll med tankar. Kan inte jag få bli sådär överdrivet positiv och lättsam? Det skulle nog min familj tycka om!
Orkar inte läsa igenom vad jag skrivit...vad skrev jag egentligen?
Inatt har vi som ni kanske kan gissa sovit dåligt. Louise vaknar så många gånger. Ni tror att jag ljuger och överdriver men det kan faktiskt vara 10 gånger på 6 timmar som jag söver om henne. Och det är inte för att hon är pigg, så dum är jag inte! Jag säger inte att jag vet men jag tror det är ont i magen. Otrygg, sover så lätt... Hon ska snutta sig tillbaka till sömns och inget annat. JA VI FÖRSÖKER MED NAPP!!! Sen sover hon en timma (+/- men ca) Och jag ska då passa på att sova. Det är inte helt enkelt att bara somna om så snabbt. Det där med att sova när hon sover kanske skulle funka om hon sov längre stunder. Men jag kan inte sova 45 minuter. Det finns ingen on/off knapp på mig. Nu har det gått ett par dåliga dygn och jag börjar bli klen, svag i kroppen och snurrig i skallen. Gråtmild och omöjlig. Arg på allt som står i min och Louises väg. Då blir man extra upprörd över att behöva plocka efter andra...Jag kan bli så arg på en ölburk, en öppen toalettstol eller ett par strumpor att jag börjar gråta just nu.
Min hjärna sprängs snart!!! Suset där inne! "Jag vill gå ut och gå men då kan det bli si och så...det är så stökigt här, måste göra det och det, önskar att David kunde fatta det och göra det...dom andra mammorna tar så bra hand om sina bebisar och tycker jag är värdelös som inte ens får till det med en prommenad...har Louise ont för att jag ätit det, eller för att jag gjorde si eller så när jag ammade, får hon för mycket, eller för lite...kommer jag trivas i min kropp igen?...hur kunde vi flytta till den här lägenheten?....Hur ska jag göra för att kunna passa den där tiden om två veckor?...vårat badrum är så ofräscht...måste ringa hyresvärden, måste ringa bvc, banken, f-kassan,a-kassan...) Jag har säkert spenderat två-tre timmar med att fundera över vad jag behöver packa till helgen sedan i söndags. Jag ska packa om två dagar. VARFÖR GÖR JAG DET FÖR??? Vad ska vi handla för mat när vi storhandlar om en vecka? Vad ska jag ha på mig på lördag? När ska jag stryka, får inte glömma stryka...så fortsätter det i min hjärna mellan snuttningarna. Eller så ligger vi och sover middag som idag och David gör något som låter och Louise vaknar, eller hans telefon råkar ringa så jag blir pigg precis när jag höll på att somna...
Det är så onödigt att jag skriver om detta. Det går ju inte att ändra på det. Visst jag skulle kunna låta bli att tänka så jävla mycket. Men vore det bara att låta bli så skulle jag låta bli!!!!!! Vore det bara att sova när louise sover så skulle jag göra det. Lägga henne i vagnen och gå ut och gå är inte så kul när hon vaknat och skriker sig hes efter en liten stund. Jag ser bara smutts och saker att göra. Och jag kan inte göra allt. Jag vill inte tjata på David heller, vi tycker så olika och då blir det bara ännu mer onödigt tjaffs. Hur ska det gå för mig och David av detta? Kan inte låta bli att vara rädd. Jag är ju aldrig snäll, underbar och vacker. Jag är bara arg och otacksam. Han är ju också trött...han sover ju bara 6-8 timmar i följd varje dygn...Men grejen är att han kan inte komma in och rädda mig heller. Han har ju inte tuttarna. Så han gör sitt genom att ligga på soffan faktiskt. En grej mindre som stör på natten. Fast jag måste fotf stänga av tv, dator och släcka lampor efter honom. MEn jag behöver inte höra när han snarkar. Tänk om vi kunde ta beslut om saker och hålla det. Att han ansvarar för det och jag dör det. Han gör det och jag det. MEn han tycker inte man behöver ha en ren toa....att man inte behöver torka bordet eller fluffa kuddarna, man behöver bara ha rena lister varje halvår...Om jag endå bara kunde göra ALLT så skulle vi ha det så bra. Kankse jag kan det när det blir lättare med Louise.
Min man van att man pratar om hur man mår, pratar om känslor eller bekymmar. Det har aldrig varit hans grej. Jag försvarar honom innan jag kritiserar. Kul. Han går bara inte att prata med! Det slutar alltid med att jag försvarar mig, känner mig dumförklarad och gråter floder när jag försökt. Allt är ju så enkelt eller så onödigt. "Sluta jämnföra då" "Det är väl bara att klä på er och gå ut" "Jag kan fixa det i helgen"
Gäller att mitt i allt det här komma ihåg kärleken. Vi älskar ju varandra. Vi har skaffat barn tillsammans, förlovat oss...det är klart som fan vi älskar varandra!!! Bita ihop och komma ihåg varför. Göra det bästa av denna utmanande period. Låta den passera utan att göra skada. Hjälpa varandra att komma ihåg. Se till att ta hand om varandra fast vi är trötta. Försöka hålla tillbaka ibland istället för att släppa ut. Komplatera varandra på rätt sätt.
Vi har våra stunder också. Just nu är jag för jävla omöjlig...
Detta inlägg har säkert massor av stavfel och massor av konstiga meningar. Vill att bloggen ska vara såhär ärlig.
Nu ska jag stänga av dammsugaren och försöka lägga mig med Louise. (Får bara inte glömma hänga tvätten, diska frukosten och skriva packlista till helgen och ringa prästen och vad var det nu igen???) Hoppas nu jag inte råkar titta i spegeln eller något dumt på vägen till sängen så jag slipper påminnas om påsar under ögonen, fläckig blek hy och bulldeg på magen...
Hoppas Louise är glad när hon vaknar så vi kan gosa och leka och sjunga. Hon är så härlig när hon mår bättre i magen. Hon strålar som en sol och verkar ha glömt alla gånger hon skrikit, alla gånger magen knipit och alla gånger hon blivit rädd och alla gånger hon blivit övertrött! Så smittar hon mig och jag glömmer att jag är sur och missnöjd. Åh vad hon är härlig. Hoppas hennes mamma kan bli lite härlig snart. Jag vill inget anat än att Louise och David ska vara lyckliga och må bra. Jag vill verkligen tömma mitt huvud och börja om från noll med tankar. Kan inte jag få bli sådär överdrivet positiv och lättsam? Det skulle nog min familj tycka om!
Orkar inte läsa igenom vad jag skrivit...vad skrev jag egentligen?
Kommentarer
Trackback
