Mamma Kim och Lilla Louise

Blir lite sentimental när tidningen idag visar bilder från Statt. Börjar tänka, gråta och längta tillbaka. Hormonerna är väl på högst nivå just nu också, det hjälper knappast. Shit vad känsligt det är att prata om, tänka på hotellet. Minnen, förhoppningar, sorg, ilska. Det går inte att beskriva hur illa branden gjorde oss alla. Så jävla ruggigt. Sätter punkt där. Vet att många känner som jag. Önskar att vi hade kunnat gå ner på Grappa för aftarwork med stattare idag, det hade varit fint att få vara omkring dessa härliga människor.