Mamma Kim och Lilla Louise

Idag har jag och Louise varit på mottagning Syd för ett återbesök efter allt krångel som min oroliga själ ställt till med tidigare år. Vi gick igenom det mesta. Jag har ju minst sagt en journal med mycket innehåll.

När jag var 14-17/18 år hade jag anorektiska besvär. Vi pratade därför om kroppen och maten efter graviditeten. Vi konstaterade att jag är trött på sådanna besvär och dissar alla eventuella tankar kring sådant. Jag har en normal inställning till min kropp efter graviditeten. Jag vill komma i mina kläder och om jag har tur får jag göra det en vacker dag. Bulldegen som är kvar efter kalaskulan behöver man inte älska. Någon bantning kommer inte på frågan. Jag tänker inte räkna en kalori till i mitt liv. Det gjorde jag tillräckligt i tonåren. Skulle vi ändra på våran kost här hemma vore det för att David blivit så väldigt....kramgo? Jag tränar ibland enbart för att det känns roligt och givande, inte för att jag känner att jag måste. Alltså mår jag bra på det plan. Det finns personer i min omgivning som har problem med kroppen och maten och att se det får mig verkligen att känna mig säker på att jag är färdig med det.

Förra hösten/vinterna (08) hade jag en jobbig period och det blev till sist en otroligt kämpig situation på många sätt. Det kan jag faktiskt se på som något viktigt idag trots att jag på många sätt betedde mig vansinngt barnsligt i mitt mående. Vad allt handlade om orkar jag inte gå in på, pusselbitarna var många. Men jag lärde mig en hel del. Jag känner migsjälv väldigt bra idag och den Kim jag var då är visserligen föralltid en del av mig och mitt liv. Men jag är långt ifrån henne och det trivs jag med. Ingen risk att det blir som då igen. Jag har en helt annan syn på livet nu. Men jag vet att jag är en orolig person som känner mycket. Det är inte bara dåligt! Jag har efter graviditeten hört en del om deprisioner som många mammor får. Men inte jag! Jag har bara älskat det hela. Mitt i kolik, skrikighet och extrema sömnbrister han jag älskat livet!

Dom problemen jag haft har handlat mycket om självförtroende. Jag har alltid jämnfört mig. Som alla. Mycket eller för mycket eller på en sjuk nivå. Och det får jag erkänna att det ibland har varit på ett sjukt sätt. Men jag har lärt mig lyssna på migsjälv och blivit medveten om vad jag gör när jag låter andras lycka störa mig. Men inte alltid är det lätt. Det finns mycket jag vill ha och vill vara. Och det finns andra som har och är vad jag drömmer om. Så visst blir jag avis när folk omkring får till det med mina drömmar. Men det är inget konstigt med det. Så är det väl för alla. Jag har många drömmar. Alldeles normalt. Men att glädjas med andra istället för att bli avundsjuk kan ju vara en idé! Det ska jag bli bättre på.

Familjelivet pratade vi om, och kärlekslivet. Doktorn påminde mig om att jag får enormt mycket närhet från Louise på dagarna. Därför kanske jag inte känner ett behov av att krama om David. Det gör att jag glömmer det. Det är vanligt. Och ännu mer tillfälligt än vanligt. Första året med första barnet är en period då välgit mycket händer även med båda förädrarna. Våran fokus som brukade vara på varandra finns inte på samma sätt längre. Det var bra att prata om det. Vart vi har varandra vet vi ju endå alltid. Framtidstänkt pratade vi om. Jag och David pratar faktiskt mycket om framtiden och lyssnar på varandra. Det finns absolut inget mörker framför oss.

Skräcken som kom in i mig efter att Statt brann tog hon upp. Vad det handlade om, vad den innebar då och hur det ser ut nu. Att jag reagerar så stark på saker som händer kan vara svårt när man har ett barn. Och det kan komma att hända fler traumatiska och skakande saker i livet. Men nästa gång vet jag hur jag fungerar. Det är knappast något att gå och oroa sig för nu. Jag tror inte att någonting så mäktigt sker fler gånger. Min rädsla vart stor också för att man under en graviditet är extra mån om sin trygghet, då man bär ett barn. Och jag har ju släppt det nu, jag är inte livrädd för mörker. Vi har fortfarnde tre brandvarnare och brandsläckare, men det är knappast negativt. Jag kan vara ensam utan att känna obehag. Jag njuter faktiskt dom stunderna jag är ensam.

Sömnen, har ni ju läst om förut. Jag kommer att gå på vårdcentralen om den. Jag har också insett att jag inte behöver kämpa för att bli "normal" kring sömnen, jag är en svår sömn person. Men jag kan lära mig mer om hur jag ska fixa det, släppa fixeringen. Just nu har jag ju en Louise som stör min sömn och därför är det svårt att se hur det fungerar annars.  Jag kommer hitta en "normal" sömnvana för mig. Inte ha bråttom.

Lite om jobb, karriär och utbilding också. Vad jag vill och kan och vad David vill, vad vi vill. Jag och David är olika där. Det är väldigt, väldigt bra. Vi passar otroligt bra tillsammans på det sättet.

Summan av kardemumman. Jag behöver absolut inte komma tillbaka på Syd. Vilket jag mycket väl visste innan idag. Men visst var det värdefullt att prata om allt på detta sätt. Idag ältade jag minte. Idag lämnade jag in plats i stolen på syd. Dom kommer inte ens att ringa och fråga mig hur jag mår igen. Bye Bye! Och tack.